okej, detta inlägg. för Din skull. tyvärr glömde du skriva in ditt namn så vet icke vad du har för blogg. kanske känner dig? don't know. men jag gör det för din skull. du bad om det. du ska få det.
Detta inlägg är tidsinställt. har förmodligen redan åkt till mormor så, read & enjoy!

okej. vet inte riktigt hur jag ska börja. jag är ingen sån som villa tt man ska tycka synd om mig, så jag har nog lite undvikit att skriva om just detta. min sjukdom. vill inte att någon tycker synd om mig. det är inte jag. jag kan klara mig själv, så tänker jag. det är liksom mitt motto. hjälper hellre andra än & sitter hemma och ligger i sängen & tänker hur dåligt jag har det. jag menar, detta kan hända alla. precis alla kan råka ut för en ätstörning. & ja.. nu blev jag en av dom alla som råkade ut för det, tyvärr.
Jag har alltid varit rätt liten. kort & smal.
Varje år i skolan går man ju till skolsköterskan som väger & mäter en.. och pratar lite & hon har alltid sagt att jag är byggd smal & ja så kan det ju vara. vissa har uppbyggnaden lite större & kraftiga medans andra har den kroppsbyggnaden - smal & liten. egentligen är det inte något fel med det, men det finns en gräns. en gräns mellan sjuk & smal. det gör det, det vet jag. men jag förstod bara inte att jag nått den. förstår knappt fortfarande. hur kan man kalla sig sjuk bara för att man är smal? får inte ihop det där. grubblar fortfarande på det ibland. vad hände, hur kom jag hit osv osv.
jo, nu ska ni få höra hur det började. är inte säker själv faktiskt, men försöker.

vi hade nå speciella dagar i skolan, nå kärlekstema eller nått & när vi satt och jobbade ringer skolsköterskan & söker mig. Erika Leijon, klass 8Am. Hon vill att jag går ner dit & såklart gör jag det. Är ingen som säger emot o sådär. nej, gör det jag blir tillsagd att göra (för det mesta).
Hon pratar lite & ja frågar typ ''vad är problemet''. inte riktigt så störigt, men något liknande & hon berättar att både min mamma & pappa hade ringt och ville att hon skulle väga mig. visst sa jag, varför inte liksom?
så, hon frågade också vad jag trodde jag vägde och jag gissade. x kg sa jag säkert, men så fel man kan ha.. skillde 4 kg från vad jag trodde jag vägde & vad jag vägde. & vad sa hon? jo, jag vägde för lite och det var inte bra för det, det & det. det, det & det kunde hända då & det, det och det var inte bra. ja, massa det och det. fattade knappt själv allt hon sa, goosh. sedan tog hon fram nå jäkla papper. var mest irriterad och ville därifrån. tyckte bara hon sa saker som absolut inte stämde. pappret hon tog fram var min viktkurva eller vad det hette. det visade hur jag växt & hur min vikt gick. längden gick uppåt & uppåt & vikten gick liite neråt & även rakt fram. så jag växte men lade inte på mig något. alltså, lång & smal. växer man, ska man käka mer. that's it. typ det sa hon. bestämt.

hon fortsatte snacka i en evighet kändes de som & tillslut kom hon fram till att det var bäst att åka till sjukhuset i uppsala & prata med en riktig doktor där. det var något som gjorde mig arg. vet inte varför. jag tycte hon var löjlig. jag tyckte in jag vägde för lite, det var liksom ingen mening. vad skulle det göra mig? så kände jag. jag var frustrerad, arg, ledsen. ja känslorna svämmade över. men jag orkade inte säga emot längre, så visst, visst sa jag sen & hon gav mig nå papper & skulle ringa mina föräsldrar och "informera" dom om läget.

dagarna fortsatte gå & vi åkte in till doktorn. de va nån gubbe & jag skulle gå in i ett litet rum där bara våg & måttband fanns. scaary! de va nån tjej som skulle väga mig & FINE tänkte jag. men oj så fel. hon ville alltså att jag skulle klä av mig & bara stå i trosor. hell no. jag gav mig inte. var så förbaskat arg. hon sa att varför är du här om du inte ens vill väga dig. & jag sa ärligt, det är inte jag som vill vara här. skolsyster har tvingat hit mig. & vet ni? Hon sa inte ett ord då! haha, 1-0 till mig!

jag gav mig iallafall inte. jag kunde sträcka mig till att ta av mig byxor & tröjan, men BH & trosor - dom tänkte jag behålla på & det var en sak som var säker. inte fan tänker jag klä av mig för en främmande människa & vafan, blev så förbannad. för liksom, hur jävla mycket kan en BH väga? det är ju sjukt hur noga man kan vara. man det var antingen eller. antingen med bh & trosor på, eller ingen vikt alls. that's it! och faktiskt, hon gick med på det , TILLSLUT!
så vägde mig & siffran var väl ungefär den samma som i skolan & sen gick jag in i ett rum & snackade med den där gubben & vi tog blodprover, men inge fel. allt var normalt med blodet, så det var riktigt skönt. tänk om jag hade vart gluten eller laktos. ja, usch så jobbigt.

men vi bestämde en ny tid & sådär & var tillbaka nästa vecka. i början var jag på typ riktigta sjukhuset, men nu är jag på ätstörningsenheten minst en gång/vecka & väger. eventuellt käkar jag där också. det beror lite på.
men, ja. i början fick jag inte gå i skolan alls, men nu får jag gå halvtid. alltså, halvdag. ska få börja gå heldag om jag sköter mig & så.. ska dit på tisdag igen men mamma är osäker. hon tror inte på mig, vilket gör mig ännu svagare. det är jättetråkigt & jag tar ut det på mig själv. vår relation var jättebra innan jag fick den här skiten, men nu.. jag vet inte. tror vi glider ifrån varandra mer & mer. hatar det. mamma är den bästa jag har & nu bråkar vi nästan jämt. ååå. hon kanske inte är arg. mer ledsen tror jag, men hon beter sig argt. bara för att jag inte äter som man ska. men liksom, ååå. det är ju så sjukt svårt när man har denna sjukdom. det tar liksom bara STOPP. och man får inte i sig mer. jag får även lite ångest när jag äter.. bara för att jag är rädd. rädd för att bli stor. jag har alltid varit den lilla Erika & jag vill inte att det ska ändras. jag vet varken ut eller in längre. ska jag, eller ska jag inte?

Har varit hos doktorn idag, gick sisådär. OK, inte bra, men inte värdelöst. något där emellan, på gränsen till bra, lite njaaa på resulatet tyvärr. it sucks. men vad gör man? som tonåring måste man också få leva livet. ibland orkar jag inte tänka på sjukdomen och vill bara vara mig. inte behöva gå upp i en speciell tid för att få mat i magen, nej så vill inte jag leva. men man måste, för att någongång blir frisk. i don't know what i'm walking about, but i know that this sucks, this really sucks.

Ätstörningar är ett samlingsnamn på psykiska störningar som visar sig genom skadliga beteendemönster vad gäller ätande.
Tonårsflickor och unga kvinnor är de som oftast drabbas av ätstörningar, men ungefär 1 av 10 är av manligt kön, och ätstörningar förekommer i alla åldersgrupper.
Vanlig start till ätstörningar tros vara jämförande av den egna kroppen mot dagens kroppsideal. Bantning är också en vanlig start.
Många med ätstörningar pendlar mellan olika typer av problem. Många lider av andra psykiska problem förutom ätstörningen.
Uppskattningsvis hälften av alla ätstörningspatienter lider utöver sjukdomen även av behandlingskrävande depression.
Ätstörningar kan vara mycket farliga eftersom de påtagligt påverkar patientens fysiska hälsa, men även psykiska.
Lidandet hos de drabbade är stort, och sjukdomen är ofta starkt förknippad med skam. Även en normalviktig person kan lida av en ätstörning, även om media oftast fokuserar på de lägsta siffrorna och måtten. Ju snabbare man skaffar hjälp, desto mindre grepp har sjukdomen hunnit få.