haha, som ni säkert märkt gillar jag att snacka engelska. Inte på engelska-lektionerna men annars, hemma och sådär. Då passar det minsann ja, hihi.
men har inte så mycket att blogga om så kanske kan berätta om den där ekorren som vi tog hand om? Skiter i om ni vill höra eller ej. Jag antar ni slutar läsa om ni inte orkar höra, hihi + att det är MIN blogg och jag bloggar om vad fasen jag vill! :D
Så.. det var en vacker dag och katten passade såklart på att vara ute. När det regnar vääägrar hon att gå ut, satt när det är sol och inte regn är hon nöjd.
men så kom hon inspringandes med något i munnen som hon slängde fram på golvet när vi satt och kollade på tv en kväll. Man hörde hur hon tvättade något, så vi reste på oss och kollade. Där låg en liten erkorre ihopkrupen. Vi skrämde iväg katten för att vi tänkte att det var hon som hade gjort honom illa, eller i värsta fall dödat honom. Men lilla ekorren mådde fint och skuttade upp i våra händer. För att göra en lång histora kort så gjorde vi honom tam. Riktigt tam. han blev en familjemedlem. Våran lilla Korre. så han vande sig vid oss och vi kelade med honom, matade honom med välling från en nappflaska. Men det värsta var när dagen kom att vi skulle släppa ut honom då han var redo att klara sig själv. Vi kelade en sista gång med honom och släptte iväg honom. Han skuttade sakta iväg och satte sig en bit bort och kollade på oss. jag erkänner. Jag grät. Det var som en familjemedlem, så kan ni tänka er hur jobbigt det var? Men han kollade iallafall på oss, ungefär som han sa ''tavk för hjälpen och vi ses igen''.
ja, så var det med den historian, och jag lovar den är sann. Jag saknar faktiskt min lilla Korre när jag pratar om det nu. Har bilder på honom när han ligger i Tussans päls, men ingen här på datorn. Får se till att fixa det, eller vad tycker ni? :)